SSU och ångest

Befinner mig på SSU läger i Skellefteå. Vi får helt enkelt se om jag lyckas bli aktiv, det är väl i hemlighet, eller tja inte så mycket hemlighet, min önskan att jag ska lyckas bli politisk aktiv igen. 

Träffade Simon från jobbet igår tillsammans med Becca och drällde runt på stan hela dagen. Det var väldigt trevligt, om än jag mådde fruktansvärt dåligt av och till som vanligt. Ångesten är ta mig fan inte nådig på mig och inte borderline hjärnan heller. Han ägnar Becca uppmärksamhet och i min hjärna så hatar han mig, äcklas av mig för att jag är tjock, vill inte ha någonting med mig att göra, vill ligga med henne för att hon är smal och vacker, vill inte röra mig för att jag är en äcklig och ful människa etc och jag blir lika jävla chockad varje gång han tilltalar mig eftersom han äcklas så fruktansvärt av mig. Och just i stunden av brutal ångest så förstår jag inte ens att det inte är på riktigt, att det bara är i mitt huvud. Så när han tar min hand då jag i panik river mig på armen så börjar jag gråta för att jag inte förstår varför han är så snäll mot mig eftersom jag är en sådan hemsk och vidrig person som inte förtjänar att få mänsklig beröring.

Jag förstår knappt vilket fruktansvärt fängelse min egen hjärna kan vara. Hur jävla fel den fungerar i sina ångeststunder.

Morgonmys

Bästa att vakna riktigt tidigt, klä på sig tjocktröja, knästrumpor och en stor filt. Sätta sig ute och röka, lyssna på jazz och klappa vår kissemisse. Hade en underbar dag igår och set verkar som att glädjen sitter kvar till idag. Mår liksom normalt, känner att jag har lite energi till och med.

Ska sy färdigt min kofta idag och kanske städa lite på mitt fina rum. Göra i ordning garderoben helt enkelt för det är liksom det stökiga. Kanske till och med städa undan lite andra saker. 

Nu är jag dock hungrig, ska försöka ta och smyga in och göra mig lite frukost.

Hem ljuva hem?

Längtar efter ett eget liv. Längtar efter att ha en balkong och en lägenhet med persiska mattor på golven och vita väggar. Vackra hemgjorda vitrinskåp och kissemisse.
Äta veganskt, vegetariskt, ha råd med kashmir tröjor och smala cigaretter. Odla egna kryddor och grönsaker i fönstret.

Organiskt, ecobeauty

Jag tror att jag för evigheter, eller vad som känns som evigheter nämnde att jag vill byta ut stora delar i min personal care rutin till organiska, gärna veganska produkter och allmänt produkter som är bättre för miljön. Precis som jag längtar efter att flytta hemifrån för att kunna börja äta mer veganskt och vegetariskt. Vilket som, var jag ville komma med det hela är att jag har börjat. Sakta, sakta men säkert. Beställer rena mineralögonskuggor istället för H&M's billiga. (Funderar dock på att köpa en alldeles fantastisk krämögonskuggspalett från IsaDora bara för att den är så otroligt jävla fin) Köper hudvårdsprodukter som antingen är svenska och ekologiska, eller från The Body Shop.  Har hittat två andra märken som jag verkligen, verkligen, verkligen vill prova som också är helt organiska och veganska.
Köpt kokosnötsolja att ta bort mitt smink med på kvällarna, vilket fungerar alldeles fantastiskt bra, helt klart det bästa sminkborttagningsmedlet jag någonsin testat.
Tror inte att jag någonsin kommer lyckas byta ut allting mot veganska och organiska produkter, helt enkelt eftersom jag är alldeles för lat, men stora delar om inte annat. Och det känns så otroligt bra, värmer liksom både i magen och i hjärtat samtidigt. Eller snarare så blir liksom hela kroppen varm.

Skämma bort mig själv

Har handlat jag för en jävla massa pengar för att fira att jag har klarat av att arbeta i fyra veckor heltid. Minus all den tid jag varit tvungen att vara sjuk sista två veckorna eftersom jag mått för dåligt, men någonstans har jag ändå klarat det. Så för att fira är väl egentligen fel, men för att unna mig någonting efter dessa veckor så har jag beställt efter saker jag gått och glott på i vad som känns som en evighet.

Hårolja från Orofluido eftersom min hårolja snart är helt slut.

En bra vattenfast gelliner. Faktiskt en av de bästa som finns på marknaden så långt jag har förstått, dessutom bara lite dyrare än IsaDoras här i Sverige, bortsett från att deras inte alls kommer att räcka lika länge.

Ett nytt läppstift att ha till hösten. Känns som att det här kommer att vara en fantastisk höstfärg. Dessutom var det snorbilligt.

Fyra stycken rena mineralögonskuggor på två gram var.

Sist men inte minst en ryggsäck att ha min dator i nu till hösten. Är så otroligt peppad på denna.

värdelös

Varför är jag så jävla sär
Varför blir jag arg och förtvivlad och ledsen när människor tycker om mig därför jag är helt övertygad om att de kommer att lämna mig, såra mig, att de vill mig illa, att de bara ser det som välgörenhet att umgås med mig. Att de känner att de behöver ta hand om mig för att jag är sjuk. De är inga änglar längre. Det finns inte längre några änglar i min värld utan bara demoner. Demoner och människor som klappar mig på huvudet
Vill du ha sex med mig så är det fel, för att jag vill inte att du bara ska se mig för min kropp, vill du inte ha sex med mig är det fel för då är jag äcklig och vidrig och jag hatar dig för att du inte vill ha mig
Allt är bara fel och jag är rädd för människor och vill stänga in mig
Ta livet av mig och försvinna bort från allt och alla
Även om det finns änglar så är de inte längre mina änglar, de vill inte ha mig och jag når inte upp till dem
Står på tå och sträcker mig allt vad jag kan men det går inte att flyga längre, jag har glömt hur man gör, nu för tiden är det enda jag kan att falla
och det gör jag så jävla bra dessutom

Alltså det är död och mayhem i mitt huvud. Och i min kropp. Överallt i allting som är jag.
Spelar upp korta klipp i mitt huvud som jag försöker förtränga.
Sitter i duschen. Dunkar huvudet i väggen så hårt att jag vet att jag kommer få huvudvärk senare. Plockar fram rakbladen och börjar hugga i benet. Det blöder och blöder och blöder och han öppnar inte dörren. Vill inte ens gå in. Bryr sig inte och det gör så ont och jag är så ensam och trasig och miserabel och det helvetes såret slutar aldrig att blöda.
De andra sover. Han håller om henne och jag ligger ensam. För jag är för vidrig för att han ska vilja röra mig. Det finns ingen anledning att leva längre. Ingen glädje, inget hopp. Sätter mig i duschen med kläder på och skär mig i låret. Vågar inte riktigt. Äcklas av mig själv för att jag inte vågar skära tillräckligt djupt. Ser blodet och ångesten från idag och ångesten från förra gången jag skar mig i duschen och ångesten blir så stark att jag nästan svimmar. Det skriker och ringer i öronen och världen försvinner långsamt framför mig.
Sitter i bussen. Han tittar på mig. Ser ut sådär som bara han kan se ut. Den där avskyn i blicken, kroppsspråket är hotfullt och han säger att han vill ha min säkerhetsnål. Han ska inte skada sig bara trycka den genom halspulsådern. Han sitter och viskar i mitt öra om hur han kommer att dö och gå under när jag lämnar honom och det är mitt fel. Jag vågar inte röra mig. Vågar inte knuffa bort honom. Är helt i hans våld och är så jävla, jävla, jävla trasig.
Ser hur feriearbetaren tonar upp sig, blåser upp sig och gör sig stor och hotfull. Det enda jag kan tänka och se är David och skräcken är total. Den övermannar mig och golvar mig totalt. Blir alldeles skakig i hela kroppen och vet inte hur jag ska hantera mig själv. Han kommer skada mig. Han vill skada mig. Han vill mig illa. Inte slå mig fysiskt men han kommer slå sönder mig mentalt så jag är ingenting annat än spillror kvar. 
Han håller fast mig. Trycker på alla knappar. Det är vår. Solen skiner och fåglarna har just börjat kvittra. Det är snödrivor kvar i vägrenarna. Paniken övermannar mig och jag faller helt sönder inför hans våld. Allt jag vill är att fly så långt bort där ifrån jag kan, men jag kan inte röra mig för han håller fast mig. Jag faller ihop på marken. Kroppen krampar och andningen existerar inte. Han är nöjd nu och bär hem mig för jag kan inte längre gå.
Ligger på bänken och hon masserar mig. Njuter och är så lycklig. Så kommer han upp för trappan. Jag ser blicken, kroppen och går sönder. Gråter och skriker att han ska gå där ifrån, livrädd och så jävla jävla, jävla trasig. Hon propsar på att han ska gå där ifrån tills han till slut lämnar oss. Går ner och är sådär arg och jag hatar mig själv. Vill dö. Orkar inte leva längre.
Kommer hem och konstaterar att jag orkar inte med den här skiten längre. Ska öva på att hänga mig. Plockar fram bältet och binder fast det i hyllan. Börjar långsamt öva. Vilka ställningar får mig att svimma innan jag får panik av syrebristen. Så jag kan få dö i ro. Det finns ingen anledning att leva, ingen glädje som är tillräckligt stor för att uppväga smärtan.
Sitter och gråter. Frågar varför han älskar mig. Han svarar att kärleken är svår och att han inte vet och i den stunden vet jag längst inne i hjärtat att han inte längre älskar mig. Förstår att han har övergett mig för henne men jag är inte beredd att förstå det än, är inte beredd att ge upp mitt liv som jag byggt upp, det som gör att jag fortfarande orkar slåss. Vill inte, vill inte, vill inte men förstår någonstans att vi redan är förlorade.
Nu ska han få knulla mig som den horan jag är. Stänger ner. Stänger av. Inget täcke. Ingenting som skyddar mig. Han knullar och knullar och jag kan inte så mycket som le. Ligger bara ner. Hatar mig själv. Äcklas av mig själv. Låter mig bli det vidriga luder som han vill att jag ska vara.

Jag har så mycket och så lite att skriva om de senaste veckorna, små stunder som jag sparat likt fotografier, tankar som tänkts i mitt undermedvetna som måste ner. Kanske skriver jag ett väldigt långt inlägg sen om allting.