Alltså det är död och mayhem i mitt huvud. Och i min kropp. Överallt i allting som är jag.
Spelar upp korta klipp i mitt huvud som jag försöker förtränga.
Sitter i duschen. Dunkar huvudet i väggen så hårt att jag vet att jag kommer få huvudvärk senare. Plockar fram rakbladen och börjar hugga i benet. Det blöder och blöder och blöder och han öppnar inte dörren. Vill inte ens gå in. Bryr sig inte och det gör så ont och jag är så ensam och trasig och miserabel och det helvetes såret slutar aldrig att blöda.
De andra sover. Han håller om henne och jag ligger ensam. För jag är för vidrig för att han ska vilja röra mig. Det finns ingen anledning att leva längre. Ingen glädje, inget hopp. Sätter mig i duschen med kläder på och skär mig i låret. Vågar inte riktigt. Äcklas av mig själv för att jag inte vågar skära tillräckligt djupt. Ser blodet och ångesten från idag och ångesten från förra gången jag skar mig i duschen och ångesten blir så stark att jag nästan svimmar. Det skriker och ringer i öronen och världen försvinner långsamt framför mig.
Sitter i bussen. Han tittar på mig. Ser ut sådär som bara han kan se ut. Den där avskyn i blicken, kroppsspråket är hotfullt och han säger att han vill ha min säkerhetsnål. Han ska inte skada sig bara trycka den genom halspulsådern. Han sitter och viskar i mitt öra om hur han kommer att dö och gå under när jag lämnar honom och det är mitt fel. Jag vågar inte röra mig. Vågar inte knuffa bort honom. Är helt i hans våld och är så jävla, jävla, jävla trasig.
Ser hur feriearbetaren tonar upp sig, blåser upp sig och gör sig stor och hotfull. Det enda jag kan tänka och se är David och skräcken är total. Den övermannar mig och golvar mig totalt. Blir alldeles skakig i hela kroppen och vet inte hur jag ska hantera mig själv. Han kommer skada mig. Han vill skada mig. Han vill mig illa. Inte slå mig fysiskt men han kommer slå sönder mig mentalt så jag är ingenting annat än spillror kvar. 
Han håller fast mig. Trycker på alla knappar. Det är vår. Solen skiner och fåglarna har just börjat kvittra. Det är snödrivor kvar i vägrenarna. Paniken övermannar mig och jag faller helt sönder inför hans våld. Allt jag vill är att fly så långt bort där ifrån jag kan, men jag kan inte röra mig för han håller fast mig. Jag faller ihop på marken. Kroppen krampar och andningen existerar inte. Han är nöjd nu och bär hem mig för jag kan inte längre gå.
Ligger på bänken och hon masserar mig. Njuter och är så lycklig. Så kommer han upp för trappan. Jag ser blicken, kroppen och går sönder. Gråter och skriker att han ska gå där ifrån, livrädd och så jävla jävla, jävla trasig. Hon propsar på att han ska gå där ifrån tills han till slut lämnar oss. Går ner och är sådär arg och jag hatar mig själv. Vill dö. Orkar inte leva längre.
Kommer hem och konstaterar att jag orkar inte med den här skiten längre. Ska öva på att hänga mig. Plockar fram bältet och binder fast det i hyllan. Börjar långsamt öva. Vilka ställningar får mig att svimma innan jag får panik av syrebristen. Så jag kan få dö i ro. Det finns ingen anledning att leva, ingen glädje som är tillräckligt stor för att uppväga smärtan.
Sitter och gråter. Frågar varför han älskar mig. Han svarar att kärleken är svår och att han inte vet och i den stunden vet jag längst inne i hjärtat att han inte längre älskar mig. Förstår att han har övergett mig för henne men jag är inte beredd att förstå det än, är inte beredd att ge upp mitt liv som jag byggt upp, det som gör att jag fortfarande orkar slåss. Vill inte, vill inte, vill inte men förstår någonstans att vi redan är förlorade.
Nu ska han få knulla mig som den horan jag är. Stänger ner. Stänger av. Inget täcke. Ingenting som skyddar mig. Han knullar och knullar och jag kan inte så mycket som le. Ligger bara ner. Hatar mig själv. Äcklas av mig själv. Låter mig bli det vidriga luder som han vill att jag ska vara.