Kaos

Äckel

Panik

Pratar en massa med Bo vilket får livet att kännas lite lättare, lite mer på riktigt.

Det är väldigt konstigt att ligga inne, lite som att ligga på hotell fast med dålig mat och inte så fina lokaler. Kan för övrigt knappt förstå att jag har varit vaken i två timmar redan. Är så fruktansvärt trött och vill allra helst lägga mig och sova igen men kan inte sova mer, har överhuvudtaget svårt att sova bra på nätterna, är liksom för orolig.

Ska kanske träffa Simon idag en sväng och ta mig en latte eller någonting, vilket känns bra, otroligt skönt faktiskt.

Måste duscha också, men ska vänta ett tag till, tills jag är leds på att vara vaken ungefär tänkte jag.

Hela grejen med att ligga inne känns som ganska, konstig egentligen. Jag vet inte hur annars jag ska förklara det. Vi är ett gäng psykfall som ligger på en avdelning. Många av oss vill inte leva, vi kan inte ta hand om oss själva ute i verkliga världen och vi har människor som jobbar dygnet runt för att ta hand om oss.
Jag dessutom mår egentligen så dåligt att jag aldrig skulle bli utskriven här ifrån. För med borderline mår man så dåligt så pass ofta att man egentligen aldrig blir nog frisk för att bli utskriven. Trots det så blir jag utskriven, och så in igen några månader senare. Det känns som en vinst att klara sig utanför i verkligheten, och det känns skönt att ligga inne.
Bla, bla, bla. Har hur mycket mer tankar som helst som pågår och samtidigt absolut ingenting i mitt huvud.

Ligger inne på gästhuset. Mellanvården. Avdelning men inte inlåst. Livet känns, helt jävla värdelöst. Jag förstår inte varför jag fortsätter kämpa. Varför jag fortsätter att leva. Ser ingen mening med någonting alls. Det känns liksom tomt och fullt på en och samma gång.
Livet just nu är ett enda vakuum. Ett enda stort ingenting och det gör mig illa. Behöver ta mig här ifrån. Behöver flytta från denna stad. Få någonting att fortsätta leva för, en katt, ett hem, någonting alls. Någon eller någonting att älska. Någonting som binder mig till jordlivet.
Jag har ingenting som binder mig till mitt jordliv och det känns trasigt. Allting känns så jävla trasigt, men framförallt kanske återigen meningslöst. Tomt.
Vill sova bort mitt liv. Aldrig mer vakna.
Längtar efter sommar och ljus. Värme.
Behöver resa här ifrån, ta mig långt, långt här ifrån. Till Prag. Nu. Påminna mig om livet och dess skatter.

Varför måste folk bli ledsna om man skulle dö
Jag orkar inte leva

Alltså jag går konstant upp i vikt, det är som att min viktuppgång vägrar sluta. Nu tar jag tag i mitt liv. Laddar ner viktväktarappen eller någonting annat och sen så är det slut på allt vad kakor, godis, choklad, tårta, chips, ostkrokar eller vad det nu kan vara för någonting. Maten ska skäras ner på så mycket det går och fortsätter mirtazapinet att ge mig cravings så kommer jag att sluta med det oavsett vad läkarna säger för det här gör mig lika mycket ett nervvrak som att inte ha medicinen.
Jävla hora och fyfan vad jag är äcklig och fet. Tio kilo minst innan sommaren vill jag gå ner. Det här går inte. Jag kan inte jag är så jävla äcklig.