Hela grejen med att ligga inne känns som ganska, konstig egentligen. Jag vet inte hur annars jag ska förklara det. Vi är ett gäng psykfall som ligger på en avdelning. Många av oss vill inte leva, vi kan inte ta hand om oss själva ute i verkliga världen och vi har människor som jobbar dygnet runt för att ta hand om oss.
Jag dessutom mår egentligen så dåligt att jag aldrig skulle bli utskriven här ifrån. För med borderline mår man så dåligt så pass ofta att man egentligen aldrig blir nog frisk för att bli utskriven. Trots det så blir jag utskriven, och så in igen några månader senare. Det känns som en vinst att klara sig utanför i verkligheten, och det känns skönt att ligga inne.
Bla, bla, bla. Har hur mycket mer tankar som helst som pågår och samtidigt absolut ingenting i mitt huvud.