Hur kan man vara så tom men ändå så fylld?
Hur kan man vara så fylld av drömmar men samtidigt så fylld av hopplöshet?
Hur kan man se allt det vackra i världen och samtidigt bli gråtfärdig av hur fult allting är?
Hur kan man se sig själv som vacker men samtidigt som fulast i hela världen och så äcklig att ingen någonsin borde röra en?
Hur kan man längta efter beröring men samtidigt vara rädd för att låta någon komma nära?
Hur kan man längta efter morgondagen men samtidigt inte vilja fortsätta leva?
Hur kan man vara så full av motsägelser samtidigt i en och samma lilla kropp?


Har mer eller mindre sovit ända sedan jag kom hem från avdelningen i fredags så nu kan jag inte sova. Vill sitta ute och kedjeröka hela natten lång och titta på månen. Är hungrig och konstant röksugen. Önskar att jag hade ett eget hem där jag kunde sitta under fläkten och röka, dricka kaffe, äta äpplen och lyssna på jazz dessa sömnlösa nätter.


Du och jag var som poesi i regn
Dränkta i våra egna sorger men starka tillsammans
Du var mitt ledljus genom stormen
Mitt solsken mitt i regnet vi stod i
Orden som formade min verklighet
De som lekte så vackert mot min hud
För ord kan vara så sköna
Din poesi blev min verklighet
Min poesi blev ditt fall
Vår poesi dog samma dag som dina ord slutade ljuda i mina öron
För du tog ifrån mig min verklighet
Gav dina vackra ord till någon annan
Någon som du tyckte var mer passande för din sammet
Nu står jag utan ledljus
Utan solsken mitt i stormen
Utan vackra ord att smeka min hud
Och mina ord ljuder inte lika vackert som förut
De är fula och smutsiga och hamnar aldrig rätt
Och jag saknar dig
Och jag saknar oss
Och jag saknar din poesi som gjorde mig hel