Det känns så konstigt att vara inlagd. Det är som så lugnt och vetskapen om att jag inte kan skada mig gör mig inte panikslagen här utan snarare lugn.
Ångesten är inte dödsbrutal och outhärdlig, utan hanterbar, mycket därför jag kan skjuta upp allting och bara tänka att "jag behöver inte tänka på det här, det kan jag göra när jag kommer ut igen" och på så vis blir det egentligen bara pannkaka av det hela för det är nu jag borde släppa ut all min ångest. Nu när jag är på en trygg plats med människor som jobbar med sånt här.
Jag är rädd för att blosset jag tog i Stockholm av gräset kommer ge utslag och att det kommer ge mig problem.
Jag är rädd för att säga upp kontakten med Bente för ett tag så jag kan landa och få börja må bra.
Jag är rädd för att MBT-och TMS behandlingen inte kommer att ge någonting och att jag kommer få må såhär hela livet ut.
Jag är i största allmänhet rädd för så många saker just nu. Rädd för min framtid. Ännu mer rädd för en framtid som inte är som jag önskar att den kommer att bli. Är rädd för att önska efter en framtid då den kanske inte blir av trots att alla säger att jag kommer bli så gott som friskförklarad.
Nu ska jag lyssna på Welcome to Night Vale och försöka sova. Ligga och gunga fram och tillbaka som jag brukar göra när jag behöver lugna ner mig själv.
Jävla cepemongo. Har dock kanske en chans att bli frisk. Jag hoppas att jag har det. Hoppas, hoppas, hoppas.