Efter en pissjobbig dag fick jag korttidspermis för att gå och krama på Simon. Om jag inte orkar leva för någonting annat så får jag leva för honom. Jag är rädd för det men samtidigt känns det tryggt. Leva för hans kramar, för att sitta i timmar och dricka kaffe, för att han bara uppmuntrar det friska hos mig och inte blundar, men ser bara inte till det sjuka. För att han tror på mig även när inte jag gör det.

Jag vet inte varför det är så viktigt att ha någon som tror på en som inte är ens föräldrar, kanske är det för att de som måste tro på att man ska bli frisk, medan en vän måste inte det. Tor trodde inte det, Erik vill men Simon tror verkligen att jag kommer bli frisk