Ibland känns det som att det är mitt fel att det blev som det blev mellan mig och David. Som att det var jag som drev honom till att behöva misshandla mig psykiskt för att kunna kontrollera mig och min äckliga hjärna. För att försöka att vrida om allting som var fel i mig. Så han bröt ner mig helt för att kunna bygga upp mig till precis det han ville ha mig till och som han behövde mig till. Precis som att Ebbe inte vågade lämna mig utan var tvungen att vara otrogen fram tills att vi gjorde slut. Precis som att Tor helt slutade höra av sig och bara försvann ur mitt liv därför han inte stod ut med min intensitet och mitt behov av närhet, kärlek och bekräftelse.
Det gör så ont, så fruktansvärt ont i hela mig att känna sig så fruktansvärt fel.
Jag fastnar i minnesbilder och kan inte ta mig bort. De invaderar hela min hjärna och min hornhinna. Ser knappt bokstäverna jag skriver för alla bilder.
"Varför älskar du mig?"
"Jag vet inte, kärlek är konstigt."
"Kärlek är inte alls konstigt. Jag vet precis varför jag älskar dig."