Så för att tackla det sitter jag och dricker kaffe, och tänker på hur glad jag är över att vara rödhårig.
Jag älskar att ha rött hår och längtar varje månad efter att få färga håret.
Jag trivs så otroligt bra i det, nu när jag tittar mig i spegeln känner jag faktiskt igen mig själv. Det är inte en främling som tittar tillbaka på mig som jag har känt under så otroligt många år.
Gårkvällen var inte nådig och jag är så otroligt glad över att jag inte följde mina impulser och skar upp armen som jag var på väg att göra när jag i panik flydde upp på mitt rum efter att försökt prata med mamma och pappa om min ångest.
Det gör mig förtvivlad att inte komma fram till dem och det var länge sedan jag reagerade så starkt på att vi pratat.
Känslorna jag känner är så otroligt starka att de omvandlas till ångest, panik och självdestruktivitet för att jag inte orkar med dem, och nu börjar min nervositet omvandlas till ångest för att den är för stark och jag orkar inte känna allting som finns under och inuti ångesten och paniken.
Det kommer att gå bra på mötet. Det kommer att gå bra, och efter det så ska jag till Bente och dricka mer kaffe och äta tårta.
