Det gör så ont när han besöker mig. Jag känner den där fruktansvärda ångesten för att jag vet inte om jag ska hata honom eller sakna honom. Hata honom för att han skadade mig så fruktansvärt, för han var så sjuk, för övergreppen och för misshandeln. Sakna honom för att han höjde mig till skyarna som ingen annan har gjort och innan han plockade bort mitt jag från mig själv, och bröt ner mig totalt.
Saknar honom för att jag ända tills i slutet så gärna ville tro att han bara ville mig gott och ta hand om mig med alla de scenarion han målade upp för mig när allt var så nattsvart att jag inte kunde se morgondagen.
Det gör fortfarande så jävla ont, som ett öppet sår. Det känns som att det blir infekterat och misshandlat regelbundet.
Jag blir så slut och tom inuti. Inte ens tom på det viset som går att fylla för stunden, utan tom som i lamslagen av ångest och skräck. Fånge i min egen kropp och mitt eget huvud, men samtidigt tom. Få existerande tankar. Bara skräck och ångest och en tomhet. En saknad efter allt. Efter ett liv. Efter vad som helst. Just nu, efter att bli hög som satan själv.