Spencer och jag

Sitter ute på gräsmattan med Spencer, den lilla vita hermelinkaninen jag fått av mamma och pappa
Det är inte i närheten av en kattunge, men han är fin ändå.
Jag vet inte varför jag mår så dåligt idag, varför ångesten pyr i varje cell och precis allting känns så fruktansvärt fel. Jag är äcklig och det enda jag gör är att fly från det oundvikliga, som är mig själv. Jag är så ensam och tom inuti som att jag vore ett svart hål som bara slukar allting som kommer i min väg.
Försöker bygga upp en mur och fasad för mig själv, runt mig själv bara för att undkomma min egen tomhet och värdelösa existens. Jag känner för att gråta och tömma mig själv, gröpa ur mig.